Journalistik i kris?

(Blogguppgift D)

- Journalistiken är inte död, men svårt sjuk. Det påstår den brittiske journalisten Nick Davies, som liksom den svenska medieforskaren Gunnar Nygren ser väldigt negativt på dagens journalistik och dess framtid. De menar att journalister idag i stort sett bara är innehållsleverantörer eller ompaketerare i stora mediefabriker. Att de alltför sällan kommer ut i verkligheten för att träffa människor och ta reda på saker själva. Och att makten dessutom har sipprat från journalisternas fingrar ut i medieföretagens stora giriga händer. I takt med att journalistiken har kommersialiserats och konkurrensen har hårdnat har journalisterna fått allt mindre tid till varje nyhet, samtidigt som de ska publicera en större mängd material. Nick Davies jämställer att stjäla tid från journalisten med att ta bort dennes käraste verktyg för jobbet. För lite tid = inga kontakter och framför allt för dålig, eller i värsta fall ingen, faktakoll.
Jaha, är det verkligen så här dystert? Består medierna nu enbart av konglomerat som gör allt för att öka intäkterna och minska kostnaderna? Påverkas innehållet i en dagstidning (för mycket) av annonsörerna? Slängs nyheter ut vind för våg utan att källorna har granskats först?

Nja, jag tror inte att all journalistik, att alla journalister, sitter i den här rävsaxen. Men nog ligger det en hel del sanning i det. Allt fler mindre dagstidningar köps upp eller tvingas lägga ner pga konkurrens från större koncerner.
En journalist jag intervjuade för några veckor sedan sa just att ”Den allra största delen av min arbetstid tillbringar jag nu vid skrivbordet. Konkurrensen är hårdare, tidningen fattigare och resurserna runt oss journalister har minskat drastiskt de senaste åren.”

Vad kan man göra åt det här? Och vems är ansvaret?
Pengar är makt, och får allt större makt i allt fler delar av samhället. Det går inte att komma ifrån. Ansvaret ligger till viss del på tidningens ägare och chefredaktör. De måste se till vad som levereras till kunderna, dvs läsarna. En av journalistikens grundstenar är att alltid sätta medborgarna i första hand. En annan är att alltid leverera sanningen. Det är de ansvarigas roll att ge de operativa, dvs journalisterna, möjlighet och rimliga resurser att göra just detta. Sen har förstås varje journalist ett eget ansvar för det han/hon skriver och publicerar. Även om det finns en ansvarig utgivare, så måste journalisten själv se till att det hon/han lämnar ifrån sig lever upp till journalismens ideal. Sanning, bekräftelse (i meningen verifikation), oberoende med mera. Men jag förstår att det inte alltid är så lätt, även om tanken och viljan finns. Man måste ju få både ansvar och befogenheter att genomföra sitt uppdrag på bästa möjliga sätt. Och om då deadline är satt alldeles för snart så att det i princip är omöjligt att kolla källor och att höra olika sidors syn på saken, på grund av t ex tidsbrist, vad gör man då? Knallar in till chefen och helt sonika säger, jag behöver mer tid!? Ja, egentligen borde det vara så. Jag hoppas att de flesta har så pass mycket råg i ryggen att de kan göra det. Det borde inte vara omöjligt om man är tillsvidareanställd. Som frilansare har man ju inte samma möjligheter att påverka, och samtidigt har man desto större inflytande. Man är ju inte påverkad av tidningens policy, och den anda som råder på redaktionen, på samma sätt.

Journalistiken är inte död. Däremot påverkad och inte vid full vigör. Alla tidningar ägs inte av mediekoncerner, även om allt för många gör det. Bonniers, t ex, äger bortåt 30% av Sveriges dagstidningar. Mångfald? Nja, skulle inte tro det. Mer om detta i ”Mediernas svarta bok” av Maria-Pia Boëthius, som jag rekommenderar alla att läsa. Jag läste den för några år sedan och den är riktigt skrämmande men också intressant.

Tillbaka till vad man kan göra, och till ansvarsfrågan. Förutom ägare, chefredaktörer och journalister, har även läsarna ett ansvar. De måste ifrågasätta det som står i tidningen. För att kunna göra detta måste de bli mer medvetna. Medvetna om förutsättningarna inom medievärlden, vem som ligger bakom en artikel, vems intresse tidningen i första hand värnar om, och så vidare.

Visst finns det hopp. Men det gäller att se upp för alla fallgropar, såväl för journalister som för läsare.

/Lena

PS. Läs även Naomi Kleins ”No logo”. Brr!