Journalistikens grundpelare

(Blogguppgift E)

För vem skriver en journalist? Vad är syftet med journalistens budskap? Uppdraget kanske kommer från närmaste chef, men tipset lika gärna från en läsare. Arbetsgivaren = tidningen betalar journalisten för att skriva, men läsarna ser till att det finns medel att betala ut. Utan läsare ingen tidning, inga uppdrag. Så lång är det ganska enkelt.

Journalisten ska i första hand skriva för läsaren. Tanken bakom en artikel ska alltid gynna läsaren. Det innebär också att läsaren ska kunna känna sig trygg i att det som är skrivet är sant och inte påverkat av ägarens ekonomiska intressen eller av annonsörernas påtryckningar. Eller, för den del, av journalistens egna intressen.

Hur lätt är det här? Eller hur svårt? Jag tror att med en portion magkänsla, en växande portion erfarenhet och till sist ett rejält lass medvetenhet, så är det fullt möjligt och relativt enkelt. De flesta journalister har en god magkänsla för när något känns riktigt, när något är ”rätt”. Det gäller bara att våga lita på den känslan. Erfarenheten växer för varje skriven artikel. Med hjälp av den respons olika parter ger vid publicering, lär sig journalisten vad som är rätt. Medvetenheten om vad som kan vara rätt och fel, vilka som skulle kan tänkas vilja påverka det man skriver om, tycker jag är det viktigaste. Är jag medveten om vilka faror som lurar längs vägen, är merparten av dem redan undanröjda eftersom jag kan undvika dem i tid.

Sanningen då? Läsaren ska kunna lita på att det som står är sant. Men det räcker inte med att bara berätta sanningen rakt upp och ned. Som journalist har jag även ett ansvar att sätta sanningen i dess rätta sammanhang och göra den förståelig för mina läsare. Jag ska alltså visa upp sanningen så att den hjälper mina läsare att på bästa sätt bilda sig en egen uppfattning om det som står. Man kan säga att det är att frisera sanningen något, fast i en positiv anda.

Förutom att det jag som journalist skriver ska vara sant, måste jag se till att mina nyheter får rätt proportioner. Jag måste kunna avgöra vilken betydelse det skrivna har för läsarna. Och jag måste göra det klart för läsarna, vilken betydelse nyheten får/har fått i samhället i stort. Hur den påverkar dem. Det handlar förutom om proportioner även om relevans. Tyvärr tycker jag att tidningarna, framför allt kvällstidningarna, inte tar någon hänsyn till relevans och proportioner. Viktiga nyheter, som verkligen påverkar läsaren, får stå tillbaka för ”kändisnyheter”, vilka egentligen inte har någon betydelse för läsarens vardag. Proportionerna saknar rim och reson. Morgontidningarna faller däremot väldigt sällan i denna populär-fälla.

Jag skrev i början av det här inlägget att det journalisten skriver inte ska påverkas av hans/hennes egna intressen. Med det menar jag inte att man alltid ska vara helt objektiv. Det är inte möjligt. Journalisten ska färga sina artiklar, fast inte så att det gynnar någon annan, framför allt ”makten”, på ett särskilt vis. Tvärtom måste jag se till att jag inte är i beroendeställning mot någon makthavare. Det kanske är lättare sagt än gjort. Som färsk journalist är det lätt att lockas med i vältaliga makthavares ordsalvor och (plötsligt omedvetet) skriva mer okritiskt om dem och deras synpunkter. Naturligtvis ska de få komma till tals, det är viktigt även för läsaren att få veta vad de styrande tycker och planerar, men det gäller då att båda sidor får tala ut, och att jag som journalist kommer ihåg att kolla upp och få uppgifterna bekräftade. Innan publicering.
Nu är vi inne på samma område som mitt förra inlägg (Journalistik i kris?) behandlade. Davies & Nygrens pessimism om journalistikens förfall och kommande undergång handlar mycket om att journalisterna har mist makten över det skrivna ordet och inte får den tid som behövs för att verifiera fakta innan tidningen trycks. Kovach & Rosenstiels tankar i boken The elements om journalism är betydligt positivare. De ser till viss del samma problem men väljer i stället att jobba för att hitta lösningar, vilket de också har gjort bland såväl journalisterna själva som läsarna, och vilka jag försökt åskådliggöra i och med det här blogginlägget.

/Lena