Journalistik ska det handla om. Mitt skrivande. Jag vill skriva. Nu.
Att det ska vara så svårt att byta yrke. Det är en seg, trögflytande sörja att ta sig igenom. Men igenom ska jag. Någon som har ett skribentjobb på lut åt mig? Hör av er!
Eller gå in på www.freewebs.com/textlena och läs mer om mig som skribent.
/Lena
torsdag 13 november 2008
lördag 31 maj 2008
Journalistikens grundpelare
(Blogguppgift E)
För vem skriver en journalist? Vad är syftet med journalistens budskap? Uppdraget kanske kommer från närmaste chef, men tipset lika gärna från en läsare. Arbetsgivaren = tidningen betalar journalisten för att skriva, men läsarna ser till att det finns medel att betala ut. Utan läsare ingen tidning, inga uppdrag. Så lång är det ganska enkelt.
Journalisten ska i första hand skriva för läsaren. Tanken bakom en artikel ska alltid gynna läsaren. Det innebär också att läsaren ska kunna känna sig trygg i att det som är skrivet är sant och inte påverkat av ägarens ekonomiska intressen eller av annonsörernas påtryckningar. Eller, för den del, av journalistens egna intressen.
Hur lätt är det här? Eller hur svårt? Jag tror att med en portion magkänsla, en växande portion erfarenhet och till sist ett rejält lass medvetenhet, så är det fullt möjligt och relativt enkelt. De flesta journalister har en god magkänsla för när något känns riktigt, när något är ”rätt”. Det gäller bara att våga lita på den känslan. Erfarenheten växer för varje skriven artikel. Med hjälp av den respons olika parter ger vid publicering, lär sig journalisten vad som är rätt. Medvetenheten om vad som kan vara rätt och fel, vilka som skulle kan tänkas vilja påverka det man skriver om, tycker jag är det viktigaste. Är jag medveten om vilka faror som lurar längs vägen, är merparten av dem redan undanröjda eftersom jag kan undvika dem i tid.
Sanningen då? Läsaren ska kunna lita på att det som står är sant. Men det räcker inte med att bara berätta sanningen rakt upp och ned. Som journalist har jag även ett ansvar att sätta sanningen i dess rätta sammanhang och göra den förståelig för mina läsare. Jag ska alltså visa upp sanningen så att den hjälper mina läsare att på bästa sätt bilda sig en egen uppfattning om det som står. Man kan säga att det är att frisera sanningen något, fast i en positiv anda.
Förutom att det jag som journalist skriver ska vara sant, måste jag se till att mina nyheter får rätt proportioner. Jag måste kunna avgöra vilken betydelse det skrivna har för läsarna. Och jag måste göra det klart för läsarna, vilken betydelse nyheten får/har fått i samhället i stort. Hur den påverkar dem. Det handlar förutom om proportioner även om relevans. Tyvärr tycker jag att tidningarna, framför allt kvällstidningarna, inte tar någon hänsyn till relevans och proportioner. Viktiga nyheter, som verkligen påverkar läsaren, får stå tillbaka för ”kändisnyheter”, vilka egentligen inte har någon betydelse för läsarens vardag. Proportionerna saknar rim och reson. Morgontidningarna faller däremot väldigt sällan i denna populär-fälla.
Jag skrev i början av det här inlägget att det journalisten skriver inte ska påverkas av hans/hennes egna intressen. Med det menar jag inte att man alltid ska vara helt objektiv. Det är inte möjligt. Journalisten ska färga sina artiklar, fast inte så att det gynnar någon annan, framför allt ”makten”, på ett särskilt vis. Tvärtom måste jag se till att jag inte är i beroendeställning mot någon makthavare. Det kanske är lättare sagt än gjort. Som färsk journalist är det lätt att lockas med i vältaliga makthavares ordsalvor och (plötsligt omedvetet) skriva mer okritiskt om dem och deras synpunkter. Naturligtvis ska de få komma till tals, det är viktigt även för läsaren att få veta vad de styrande tycker och planerar, men det gäller då att båda sidor får tala ut, och att jag som journalist kommer ihåg att kolla upp och få uppgifterna bekräftade. Innan publicering.
Nu är vi inne på samma område som mitt förra inlägg (Journalistik i kris?) behandlade. Davies & Nygrens pessimism om journalistikens förfall och kommande undergång handlar mycket om att journalisterna har mist makten över det skrivna ordet och inte får den tid som behövs för att verifiera fakta innan tidningen trycks. Kovach & Rosenstiels tankar i boken The elements om journalism är betydligt positivare. De ser till viss del samma problem men väljer i stället att jobba för att hitta lösningar, vilket de också har gjort bland såväl journalisterna själva som läsarna, och vilka jag försökt åskådliggöra i och med det här blogginlägget.
/Lena
För vem skriver en journalist? Vad är syftet med journalistens budskap? Uppdraget kanske kommer från närmaste chef, men tipset lika gärna från en läsare. Arbetsgivaren = tidningen betalar journalisten för att skriva, men läsarna ser till att det finns medel att betala ut. Utan läsare ingen tidning, inga uppdrag. Så lång är det ganska enkelt.
Journalisten ska i första hand skriva för läsaren. Tanken bakom en artikel ska alltid gynna läsaren. Det innebär också att läsaren ska kunna känna sig trygg i att det som är skrivet är sant och inte påverkat av ägarens ekonomiska intressen eller av annonsörernas påtryckningar. Eller, för den del, av journalistens egna intressen.
Hur lätt är det här? Eller hur svårt? Jag tror att med en portion magkänsla, en växande portion erfarenhet och till sist ett rejält lass medvetenhet, så är det fullt möjligt och relativt enkelt. De flesta journalister har en god magkänsla för när något känns riktigt, när något är ”rätt”. Det gäller bara att våga lita på den känslan. Erfarenheten växer för varje skriven artikel. Med hjälp av den respons olika parter ger vid publicering, lär sig journalisten vad som är rätt. Medvetenheten om vad som kan vara rätt och fel, vilka som skulle kan tänkas vilja påverka det man skriver om, tycker jag är det viktigaste. Är jag medveten om vilka faror som lurar längs vägen, är merparten av dem redan undanröjda eftersom jag kan undvika dem i tid.
Sanningen då? Läsaren ska kunna lita på att det som står är sant. Men det räcker inte med att bara berätta sanningen rakt upp och ned. Som journalist har jag även ett ansvar att sätta sanningen i dess rätta sammanhang och göra den förståelig för mina läsare. Jag ska alltså visa upp sanningen så att den hjälper mina läsare att på bästa sätt bilda sig en egen uppfattning om det som står. Man kan säga att det är att frisera sanningen något, fast i en positiv anda.
Förutom att det jag som journalist skriver ska vara sant, måste jag se till att mina nyheter får rätt proportioner. Jag måste kunna avgöra vilken betydelse det skrivna har för läsarna. Och jag måste göra det klart för läsarna, vilken betydelse nyheten får/har fått i samhället i stort. Hur den påverkar dem. Det handlar förutom om proportioner även om relevans. Tyvärr tycker jag att tidningarna, framför allt kvällstidningarna, inte tar någon hänsyn till relevans och proportioner. Viktiga nyheter, som verkligen påverkar läsaren, får stå tillbaka för ”kändisnyheter”, vilka egentligen inte har någon betydelse för läsarens vardag. Proportionerna saknar rim och reson. Morgontidningarna faller däremot väldigt sällan i denna populär-fälla.
Jag skrev i början av det här inlägget att det journalisten skriver inte ska påverkas av hans/hennes egna intressen. Med det menar jag inte att man alltid ska vara helt objektiv. Det är inte möjligt. Journalisten ska färga sina artiklar, fast inte så att det gynnar någon annan, framför allt ”makten”, på ett särskilt vis. Tvärtom måste jag se till att jag inte är i beroendeställning mot någon makthavare. Det kanske är lättare sagt än gjort. Som färsk journalist är det lätt att lockas med i vältaliga makthavares ordsalvor och (plötsligt omedvetet) skriva mer okritiskt om dem och deras synpunkter. Naturligtvis ska de få komma till tals, det är viktigt även för läsaren att få veta vad de styrande tycker och planerar, men det gäller då att båda sidor får tala ut, och att jag som journalist kommer ihåg att kolla upp och få uppgifterna bekräftade. Innan publicering.
Nu är vi inne på samma område som mitt förra inlägg (Journalistik i kris?) behandlade. Davies & Nygrens pessimism om journalistikens förfall och kommande undergång handlar mycket om att journalisterna har mist makten över det skrivna ordet och inte får den tid som behövs för att verifiera fakta innan tidningen trycks. Kovach & Rosenstiels tankar i boken The elements om journalism är betydligt positivare. De ser till viss del samma problem men väljer i stället att jobba för att hitta lösningar, vilket de också har gjort bland såväl journalisterna själva som läsarna, och vilka jag försökt åskådliggöra i och med det här blogginlägget.
/Lena
onsdag 30 april 2008
Journalistik i kris?
(Blogguppgift D)
- Journalistiken är inte död, men svårt sjuk. Det påstår den brittiske journalisten Nick Davies, som liksom den svenska medieforskaren Gunnar Nygren ser väldigt negativt på dagens journalistik och dess framtid. De menar att journalister idag i stort sett bara är innehållsleverantörer eller ompaketerare i stora mediefabriker. Att de alltför sällan kommer ut i verkligheten för att träffa människor och ta reda på saker själva. Och att makten dessutom har sipprat från journalisternas fingrar ut i medieföretagens stora giriga händer. I takt med att journalistiken har kommersialiserats och konkurrensen har hårdnat har journalisterna fått allt mindre tid till varje nyhet, samtidigt som de ska publicera en större mängd material. Nick Davies jämställer att stjäla tid från journalisten med att ta bort dennes käraste verktyg för jobbet. För lite tid = inga kontakter och framför allt för dålig, eller i värsta fall ingen, faktakoll.
Jaha, är det verkligen så här dystert? Består medierna nu enbart av konglomerat som gör allt för att öka intäkterna och minska kostnaderna? Påverkas innehållet i en dagstidning (för mycket) av annonsörerna? Slängs nyheter ut vind för våg utan att källorna har granskats först?
Nja, jag tror inte att all journalistik, att alla journalister, sitter i den här rävsaxen. Men nog ligger det en hel del sanning i det. Allt fler mindre dagstidningar köps upp eller tvingas lägga ner pga konkurrens från större koncerner.
En journalist jag intervjuade för några veckor sedan sa just att ”Den allra största delen av min arbetstid tillbringar jag nu vid skrivbordet. Konkurrensen är hårdare, tidningen fattigare och resurserna runt oss journalister har minskat drastiskt de senaste åren.”
Vad kan man göra åt det här? Och vems är ansvaret?
Pengar är makt, och får allt större makt i allt fler delar av samhället. Det går inte att komma ifrån. Ansvaret ligger till viss del på tidningens ägare och chefredaktör. De måste se till vad som levereras till kunderna, dvs läsarna. En av journalistikens grundstenar är att alltid sätta medborgarna i första hand. En annan är att alltid leverera sanningen. Det är de ansvarigas roll att ge de operativa, dvs journalisterna, möjlighet och rimliga resurser att göra just detta. Sen har förstås varje journalist ett eget ansvar för det han/hon skriver och publicerar. Även om det finns en ansvarig utgivare, så måste journalisten själv se till att det hon/han lämnar ifrån sig lever upp till journalismens ideal. Sanning, bekräftelse (i meningen verifikation), oberoende med mera. Men jag förstår att det inte alltid är så lätt, även om tanken och viljan finns. Man måste ju få både ansvar och befogenheter att genomföra sitt uppdrag på bästa möjliga sätt. Och om då deadline är satt alldeles för snart så att det i princip är omöjligt att kolla källor och att höra olika sidors syn på saken, på grund av t ex tidsbrist, vad gör man då? Knallar in till chefen och helt sonika säger, jag behöver mer tid!? Ja, egentligen borde det vara så. Jag hoppas att de flesta har så pass mycket råg i ryggen att de kan göra det. Det borde inte vara omöjligt om man är tillsvidareanställd. Som frilansare har man ju inte samma möjligheter att påverka, och samtidigt har man desto större inflytande. Man är ju inte påverkad av tidningens policy, och den anda som råder på redaktionen, på samma sätt.
Journalistiken är inte död. Däremot påverkad och inte vid full vigör. Alla tidningar ägs inte av mediekoncerner, även om allt för många gör det. Bonniers, t ex, äger bortåt 30% av Sveriges dagstidningar. Mångfald? Nja, skulle inte tro det. Mer om detta i ”Mediernas svarta bok” av Maria-Pia Boëthius, som jag rekommenderar alla att läsa. Jag läste den för några år sedan och den är riktigt skrämmande men också intressant.
Tillbaka till vad man kan göra, och till ansvarsfrågan. Förutom ägare, chefredaktörer och journalister, har även läsarna ett ansvar. De måste ifrågasätta det som står i tidningen. För att kunna göra detta måste de bli mer medvetna. Medvetna om förutsättningarna inom medievärlden, vem som ligger bakom en artikel, vems intresse tidningen i första hand värnar om, och så vidare.
Visst finns det hopp. Men det gäller att se upp för alla fallgropar, såväl för journalister som för läsare.
/Lena
PS. Läs även Naomi Kleins ”No logo”. Brr!
- Journalistiken är inte död, men svårt sjuk. Det påstår den brittiske journalisten Nick Davies, som liksom den svenska medieforskaren Gunnar Nygren ser väldigt negativt på dagens journalistik och dess framtid. De menar att journalister idag i stort sett bara är innehållsleverantörer eller ompaketerare i stora mediefabriker. Att de alltför sällan kommer ut i verkligheten för att träffa människor och ta reda på saker själva. Och att makten dessutom har sipprat från journalisternas fingrar ut i medieföretagens stora giriga händer. I takt med att journalistiken har kommersialiserats och konkurrensen har hårdnat har journalisterna fått allt mindre tid till varje nyhet, samtidigt som de ska publicera en större mängd material. Nick Davies jämställer att stjäla tid från journalisten med att ta bort dennes käraste verktyg för jobbet. För lite tid = inga kontakter och framför allt för dålig, eller i värsta fall ingen, faktakoll.
Jaha, är det verkligen så här dystert? Består medierna nu enbart av konglomerat som gör allt för att öka intäkterna och minska kostnaderna? Påverkas innehållet i en dagstidning (för mycket) av annonsörerna? Slängs nyheter ut vind för våg utan att källorna har granskats först?
Nja, jag tror inte att all journalistik, att alla journalister, sitter i den här rävsaxen. Men nog ligger det en hel del sanning i det. Allt fler mindre dagstidningar köps upp eller tvingas lägga ner pga konkurrens från större koncerner.
En journalist jag intervjuade för några veckor sedan sa just att ”Den allra största delen av min arbetstid tillbringar jag nu vid skrivbordet. Konkurrensen är hårdare, tidningen fattigare och resurserna runt oss journalister har minskat drastiskt de senaste åren.”
Vad kan man göra åt det här? Och vems är ansvaret?
Pengar är makt, och får allt större makt i allt fler delar av samhället. Det går inte att komma ifrån. Ansvaret ligger till viss del på tidningens ägare och chefredaktör. De måste se till vad som levereras till kunderna, dvs läsarna. En av journalistikens grundstenar är att alltid sätta medborgarna i första hand. En annan är att alltid leverera sanningen. Det är de ansvarigas roll att ge de operativa, dvs journalisterna, möjlighet och rimliga resurser att göra just detta. Sen har förstås varje journalist ett eget ansvar för det han/hon skriver och publicerar. Även om det finns en ansvarig utgivare, så måste journalisten själv se till att det hon/han lämnar ifrån sig lever upp till journalismens ideal. Sanning, bekräftelse (i meningen verifikation), oberoende med mera. Men jag förstår att det inte alltid är så lätt, även om tanken och viljan finns. Man måste ju få både ansvar och befogenheter att genomföra sitt uppdrag på bästa möjliga sätt. Och om då deadline är satt alldeles för snart så att det i princip är omöjligt att kolla källor och att höra olika sidors syn på saken, på grund av t ex tidsbrist, vad gör man då? Knallar in till chefen och helt sonika säger, jag behöver mer tid!? Ja, egentligen borde det vara så. Jag hoppas att de flesta har så pass mycket råg i ryggen att de kan göra det. Det borde inte vara omöjligt om man är tillsvidareanställd. Som frilansare har man ju inte samma möjligheter att påverka, och samtidigt har man desto större inflytande. Man är ju inte påverkad av tidningens policy, och den anda som råder på redaktionen, på samma sätt.
Journalistiken är inte död. Däremot påverkad och inte vid full vigör. Alla tidningar ägs inte av mediekoncerner, även om allt för många gör det. Bonniers, t ex, äger bortåt 30% av Sveriges dagstidningar. Mångfald? Nja, skulle inte tro det. Mer om detta i ”Mediernas svarta bok” av Maria-Pia Boëthius, som jag rekommenderar alla att läsa. Jag läste den för några år sedan och den är riktigt skrämmande men också intressant.
Tillbaka till vad man kan göra, och till ansvarsfrågan. Förutom ägare, chefredaktörer och journalister, har även läsarna ett ansvar. De måste ifrågasätta det som står i tidningen. För att kunna göra detta måste de bli mer medvetna. Medvetna om förutsättningarna inom medievärlden, vem som ligger bakom en artikel, vems intresse tidningen i första hand värnar om, och så vidare.
Visst finns det hopp. Men det gäller att se upp för alla fallgropar, såväl för journalister som för läsare.
/Lena
PS. Läs även Naomi Kleins ”No logo”. Brr!
söndag 30 mars 2008
”Så här sitter jag skrivandes mitt reportage och kan inte annat.”
(Blogguppgift B: Journalistik som tar plats. Del 1.)
Jan Guillou får inleda den här bloggomgången. Det är hans egna ord, tagna ur boken ”Häxornas försvarare”, ett långt och stundtals rått och otäckt reportage om häxprocesserna i Sverige på 1600-talet, liksom övriga Europas dåtida erfarenhet och behandling av trollkvinnor och –män. Faktaspäckat med hans egen personliga prägel på språket.
Rubriken syftar på den upptäckt Guillou gjorde när han gick igenom det digra källmaterial som ligger till grund för den här journalistiska litteraturen. Han hade tänkt sig skriva mer av en dramatisk roman än ett reportage. Men det visade sig, tyckte han, att den enda utvägen vara att göra just ett reportage. Så mycket som redan fanns skrivet, visade sig vara misstolkat eller medvetet feltolkat i syfte att få fram ett visst budskap, att den största utmaningen blev att skriva något helt korrekt och fullständigt sant (så långt det nu är möjligt).
Han valde alltså den svårare formen och ställde, enligt efterordet, samma krav på sanning och källkritik som han skulle ha gjort i vilket annat journalistiskt uppdrag som helst. När jag läser boken får jag heller ingen anledning att tvivla på att det han skriver är korrekt. Kanske är det hans otroligt självsäkra språk inblandad med viss ironi emellanåt, som får mig att fullt och fast tro på det jag läser. Kanske är det det faktum att texten verkligen kryllar av detaljer som namn och årtal, målande miljöer och noggranna beskrivningar av olika vittnesmål och påstådda brott. Mest troligt är det en blandning av båda. Men man kan inte annat säga än att det är en underhållande stil, som känns igen från hans skönlitterära verk.
Fördelen med den här formen av journalistik är, som jag även tar upp i recensionen av Bokhandlaren i Kabul, att ett ofta svårtolkat mer akademiskt källmaterial blir mer lättillgängligt för en bredare massa. Nackdelen? Ja, jag kan inte hitta någon direkt nackdel med denna form att skriva. Inte så länge som läsaren vet vilken typ av litteratur han eller hon läser.
Lena
Jan Guillou får inleda den här bloggomgången. Det är hans egna ord, tagna ur boken ”Häxornas försvarare”, ett långt och stundtals rått och otäckt reportage om häxprocesserna i Sverige på 1600-talet, liksom övriga Europas dåtida erfarenhet och behandling av trollkvinnor och –män. Faktaspäckat med hans egen personliga prägel på språket.
Rubriken syftar på den upptäckt Guillou gjorde när han gick igenom det digra källmaterial som ligger till grund för den här journalistiska litteraturen. Han hade tänkt sig skriva mer av en dramatisk roman än ett reportage. Men det visade sig, tyckte han, att den enda utvägen vara att göra just ett reportage. Så mycket som redan fanns skrivet, visade sig vara misstolkat eller medvetet feltolkat i syfte att få fram ett visst budskap, att den största utmaningen blev att skriva något helt korrekt och fullständigt sant (så långt det nu är möjligt).
Han valde alltså den svårare formen och ställde, enligt efterordet, samma krav på sanning och källkritik som han skulle ha gjort i vilket annat journalistiskt uppdrag som helst. När jag läser boken får jag heller ingen anledning att tvivla på att det han skriver är korrekt. Kanske är det hans otroligt självsäkra språk inblandad med viss ironi emellanåt, som får mig att fullt och fast tro på det jag läser. Kanske är det det faktum att texten verkligen kryllar av detaljer som namn och årtal, målande miljöer och noggranna beskrivningar av olika vittnesmål och påstådda brott. Mest troligt är det en blandning av båda. Men man kan inte annat säga än att det är en underhållande stil, som känns igen från hans skönlitterära verk.
Fördelen med den här formen av journalistik är, som jag även tar upp i recensionen av Bokhandlaren i Kabul, att ett ofta svårtolkat mer akademiskt källmaterial blir mer lättillgängligt för en bredare massa. Nackdelen? Ja, jag kan inte hitta någon direkt nackdel med denna form att skriva. Inte så länge som läsaren vet vilken typ av litteratur han eller hon läser.
Lena
Jag har sällan grälat så mycket med någon som där.”
(Blogguppgift B: Journalistik som tar plats. Del 2)
Åsne Seierstad tillbringade våren 2002 några månader hos en bokhandlarfamilj i Kabul. Med utgångspunkt från deras vardag och villkor skrev hon ”Bokhandlaren i Kabul”. Hon levde med dem som en i familjen och kom familjemedlemmarna in på livet som ingen utomstående tidigare hade gjort. Det här är en dokumentär berättelse, baserad på de fakta som Åsne Seierstad upplevde under sin tid i familjen. Med inlevelse beskriver hon hur kvinnorna fullständigt kuvas av männen, hur de unga männen hanterar sina förbjudna tankar på andra kvinnor och hur familjefadern totalt styr de andras liv och villkor.
När man läser boken är det lätt att glömma bort att det inte är en vanlig roman. Författaren har gjort sig själv osynlig och man befinner sig mitt ibland familjens vardagsbestyr, ångest och framtidsoro när man bläddrar mellan sidorna. Känslan av ren skönlitteratur är dominerande, dock inte störande. Boken är en intressant form av journalistik. En stor fördel med den här sortens skrivande är att den når en så oändligt större publik än vad ett vanligt reportage skulle göra, skrivet i mer korrekt journalistisk form. Fler människor tar alltså del av samma viktiga fakta, på ett mer fördjupat men ändå mer lättillgängligt sätt. En utmärkt form av allmänbildning.
Men är allt då sant? Kan man lita på det som står där? Kan man ställa samma krav på litterär journalistik som på vanlig, direkt återberättande rapportering? Mina svar är jakande. Alla detaljer kanske inte återges exakt som det var, men är det väsentligt? Är varenda liten del i strikt dokumentär journalistik alldeles korrekt? Det är ju reporterns minne och anteckningar som ligger till grund även där. Så ja, man kan lita på det som är skrivet, men med sunt bondförnuft, som alltid. Kraven, speciellt de etiska kraven, ska absolut ställas. Den frågan tar Åsne Seierstad själv upp. Hon anonymiserade familjen även om det inte var deras uttalade önskan. Hon skrev heller inte det som de bad henne att inte ta upp. Hon tog sitt ansvar gentemot de som berördes, något jag tror är nödvändigt för att skapa förtroende och komma just så nära någon annan som krävs för att en sådan här reportageform ska bli läsvärd och intressant.
Det krävs både mod och styrka att leva så tätt inpå en annan familj under så pass lång tid som en hel vår. Att det dessutom handlar om en helt annan kultur där människorna har andra krav och värderingar, både från sig själva och från samhället, gör det inte lättare. Förordet till boken, där författaren beskriver svårigheter och framförallt frustration under tiden då boken kom till, ger en intressant krydda till själva innehållet. Hon levde inte i familjen som någon osynlig ande, hon deltog, hon grälade och hon blev provocerad. Jag är imponerad. Dels av Åsne Seierstad själv och hennes ”arbete” bakom familjens stängda dörrar, dels av familjemedlemmarna, speciellt den unga Leila, som ju fick ytterligare en arbetsuppgift på sina redan hårt tyngda axlar när Seierstad flyttade in.
Lena
Åsne Seierstad tillbringade våren 2002 några månader hos en bokhandlarfamilj i Kabul. Med utgångspunkt från deras vardag och villkor skrev hon ”Bokhandlaren i Kabul”. Hon levde med dem som en i familjen och kom familjemedlemmarna in på livet som ingen utomstående tidigare hade gjort. Det här är en dokumentär berättelse, baserad på de fakta som Åsne Seierstad upplevde under sin tid i familjen. Med inlevelse beskriver hon hur kvinnorna fullständigt kuvas av männen, hur de unga männen hanterar sina förbjudna tankar på andra kvinnor och hur familjefadern totalt styr de andras liv och villkor.
När man läser boken är det lätt att glömma bort att det inte är en vanlig roman. Författaren har gjort sig själv osynlig och man befinner sig mitt ibland familjens vardagsbestyr, ångest och framtidsoro när man bläddrar mellan sidorna. Känslan av ren skönlitteratur är dominerande, dock inte störande. Boken är en intressant form av journalistik. En stor fördel med den här sortens skrivande är att den når en så oändligt större publik än vad ett vanligt reportage skulle göra, skrivet i mer korrekt journalistisk form. Fler människor tar alltså del av samma viktiga fakta, på ett mer fördjupat men ändå mer lättillgängligt sätt. En utmärkt form av allmänbildning.
Men är allt då sant? Kan man lita på det som står där? Kan man ställa samma krav på litterär journalistik som på vanlig, direkt återberättande rapportering? Mina svar är jakande. Alla detaljer kanske inte återges exakt som det var, men är det väsentligt? Är varenda liten del i strikt dokumentär journalistik alldeles korrekt? Det är ju reporterns minne och anteckningar som ligger till grund även där. Så ja, man kan lita på det som är skrivet, men med sunt bondförnuft, som alltid. Kraven, speciellt de etiska kraven, ska absolut ställas. Den frågan tar Åsne Seierstad själv upp. Hon anonymiserade familjen även om det inte var deras uttalade önskan. Hon skrev heller inte det som de bad henne att inte ta upp. Hon tog sitt ansvar gentemot de som berördes, något jag tror är nödvändigt för att skapa förtroende och komma just så nära någon annan som krävs för att en sådan här reportageform ska bli läsvärd och intressant.
Det krävs både mod och styrka att leva så tätt inpå en annan familj under så pass lång tid som en hel vår. Att det dessutom handlar om en helt annan kultur där människorna har andra krav och värderingar, både från sig själva och från samhället, gör det inte lättare. Förordet till boken, där författaren beskriver svårigheter och framförallt frustration under tiden då boken kom till, ger en intressant krydda till själva innehållet. Hon levde inte i familjen som någon osynlig ande, hon deltog, hon grälade och hon blev provocerad. Jag är imponerad. Dels av Åsne Seierstad själv och hennes ”arbete” bakom familjens stängda dörrar, dels av familjemedlemmarna, speciellt den unga Leila, som ju fick ytterligare en arbetsuppgift på sina redan hårt tyngda axlar när Seierstad flyttade in.
Lena
torsdag 28 februari 2008
Pressetik och murvelmoral (Blogguppgift B)
Etiska regler för press, TV och radio
Vad säger mediernas etiska regler egentligen? Och hur tillämpas de?
Jag har valt följande två regler som jag tycker är extra viktiga, och kommenterat dessa.
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
En korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Det är stora krav som ställs, men helt befogade. I en demokratisk stat som Sverige med fria medier fungerar väl detta i stort. I andra mer totalitära länder, där statsmakten har hela makten och det alltså inte finns någon ”tredje statsmakt”, existerar ingen allsidig nyhetsförmedling. De uppgifter som publiceras är kanske korrekta, men väldigt tillrättalagda för att passa den styrande eliten. Folket ska få veta det som de bör veta, ingenting annat.
Tillbaka till Sverige. Även om denna den första spelregeln för medierna fungerar utan större problem här tycker jag ändå att den är den viktigaste. Det är förhållandevis lätt att lura läsare/tittare/lyssnare. Eftersom vi tar för givet att det som framställs i medierna är sant, så kanske vi litar alldeles för mycket på det. Som läsare kan vi inte på ett enkelt sätt kontrollera uppgifterna. Vi måste kunna lita på att det är korrekt och allsidigt.
Medierna ses dessutom som sagt som den tredje statsmakten, och en sådan ska vi kunna lita på och ha förtroende för i ett demokratiskt land. Medierna ska arbeta som ett fristående komplement till statsmakt ett och två. Återspegla det som där sägs och bestäms på ett lättfattligt och informativt sätt. Det är en viktig roll som ställer stora krav. Vi ska kunna lita på att det vi läser och hör är korrekt, att det är tillräckligt, och att vi får reda på alla sidor av ämnet. Därmed inte sagt att det alltid är så.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
Att ses som oskyldig tills domen fallit. Självklart. Men agerar pressen också så? Ja, när det gäller okända personer tycker jag att den här regeln efterlevs. Däremot när det handlar om kändisar som misstänks för att ha begått ett brott, då kan man fundera på hur det är. Jag upplever att medierna ofta, utan att direkt säga allt, vinklar artiklarna så pass hårt att läsarna i princip redan har dömt personen i fråga redan innan rättegången har startat. Är jag hård nu i min bedömning av murvelmoralen? Ja, kanske. Jag säger inte att all media gör så här. Men allt för många stora medieföretag gör det. Mer eller mindre tydligt. Kanske är det inte helt fel om saken är solklar även innan domen fallit. Kanske kan man tala om ett allmänintresse som kräver att fakta publiceras på ett visst sätt. Det är en svår balansgång, och det gör regeln ännu viktigare.
Kommentarer kring PON:s ärende: Exp nr 1/2008 Norra Skåne ”Namngivning av veterinär medförde klander”.
(http://www.po.se/Article.jsp?article=17628&avd=arenden_beslut).
Det här ärendet handlar om en veterinär som namngavs i tidningen Norra Skåne i samband med en artikel om en hund som blivit feldiagnosticerad. Veterinären anmälde tidningen då han ansåg att publiceringen av hans namn saknade allmänintresse och att artikeln var starkt vinklad till fördel för hundens matte. PO liksom PON fann att namnpubliceringen saknade allmänintresse, att detta medfört veterinären ”oacceptabel publicitetsskada” och att tidningen därför ”klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed”.
Att veterinären anmälde Norra Skåne är inte konstigt. Han och hans företags rykte fick sig en rejäl känga i samband med artikeln. Att bygga upp ett gott renommé tar år, att förstöra det går på en sekund. Artikeln hade inte blivit sämre av att anonymisera veterinären. Visserligen hade han fått komma till tals i artikeln, och visserligen hade han feldiagnosticerat hunden. Men ingen skada skedd, hunden lever och mår bra, och hur själva besöket på kliniken gick till finns bara ord på. Veterinärens ord mot hundägarens. Att tidningen slog upp artikeln ganska stort och berättade om händelsen var riktigt. Feldiagnosticeringar av djur intresserar säkert nästan lika många som feldiagnosticeringar av människor. Men frågan är ju om det var nödvändigt att publicera veterinärens och klinikens namn samt vägbeskrivning till denna. Nej, det tycker jag inte. Det tillförde inte artikeln något. Det hade varit skillnad om detta var veterinärens 24:e feldiagnosticering och om han tidigare blivit dömd i Veterinära ansvarsnämnden. Då hade det antagligen funnits allmänintresse att tala om vem han var. Nu var så inte fallet. Jag håller här på veterinären.
Tidningen klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Räcker det? Eller har de brutit mot densamma? Nja, frågan är inte helt lätt att svara på. Jag tycker nog att det är i vekaste laget att välja åsidosättande. Hur kommer veterinären och hans klinik att kunna jobba i fortsättningen? Har de på grund av artikeln tappat flertalet av sina kunder? Kommer de att få nya kunder när dessa har läst artikeln? Kan veterinären fortsätta arbeta? Kanske, kanske inte. Men risken är stor att det blir en rejäl nedgång i verksamheten. Förhoppningsvis bara tillfälligt. Nog kunde PON ha valt ”brutit mot god publicistisk sed” istället.
/Lena
Vad säger mediernas etiska regler egentligen? Och hur tillämpas de?
Jag har valt följande två regler som jag tycker är extra viktiga, och kommenterat dessa.
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
En korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Det är stora krav som ställs, men helt befogade. I en demokratisk stat som Sverige med fria medier fungerar väl detta i stort. I andra mer totalitära länder, där statsmakten har hela makten och det alltså inte finns någon ”tredje statsmakt”, existerar ingen allsidig nyhetsförmedling. De uppgifter som publiceras är kanske korrekta, men väldigt tillrättalagda för att passa den styrande eliten. Folket ska få veta det som de bör veta, ingenting annat.
Tillbaka till Sverige. Även om denna den första spelregeln för medierna fungerar utan större problem här tycker jag ändå att den är den viktigaste. Det är förhållandevis lätt att lura läsare/tittare/lyssnare. Eftersom vi tar för givet att det som framställs i medierna är sant, så kanske vi litar alldeles för mycket på det. Som läsare kan vi inte på ett enkelt sätt kontrollera uppgifterna. Vi måste kunna lita på att det är korrekt och allsidigt.
Medierna ses dessutom som sagt som den tredje statsmakten, och en sådan ska vi kunna lita på och ha förtroende för i ett demokratiskt land. Medierna ska arbeta som ett fristående komplement till statsmakt ett och två. Återspegla det som där sägs och bestäms på ett lättfattligt och informativt sätt. Det är en viktig roll som ställer stora krav. Vi ska kunna lita på att det vi läser och hör är korrekt, att det är tillräckligt, och att vi får reda på alla sidor av ämnet. Därmed inte sagt att det alltid är så.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
Att ses som oskyldig tills domen fallit. Självklart. Men agerar pressen också så? Ja, när det gäller okända personer tycker jag att den här regeln efterlevs. Däremot när det handlar om kändisar som misstänks för att ha begått ett brott, då kan man fundera på hur det är. Jag upplever att medierna ofta, utan att direkt säga allt, vinklar artiklarna så pass hårt att läsarna i princip redan har dömt personen i fråga redan innan rättegången har startat. Är jag hård nu i min bedömning av murvelmoralen? Ja, kanske. Jag säger inte att all media gör så här. Men allt för många stora medieföretag gör det. Mer eller mindre tydligt. Kanske är det inte helt fel om saken är solklar även innan domen fallit. Kanske kan man tala om ett allmänintresse som kräver att fakta publiceras på ett visst sätt. Det är en svår balansgång, och det gör regeln ännu viktigare.
Kommentarer kring PON:s ärende: Exp nr 1/2008 Norra Skåne ”Namngivning av veterinär medförde klander”.
(http://www.po.se/Article.jsp?article=17628&avd=arenden_beslut).
Det här ärendet handlar om en veterinär som namngavs i tidningen Norra Skåne i samband med en artikel om en hund som blivit feldiagnosticerad. Veterinären anmälde tidningen då han ansåg att publiceringen av hans namn saknade allmänintresse och att artikeln var starkt vinklad till fördel för hundens matte. PO liksom PON fann att namnpubliceringen saknade allmänintresse, att detta medfört veterinären ”oacceptabel publicitetsskada” och att tidningen därför ”klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed”.
Att veterinären anmälde Norra Skåne är inte konstigt. Han och hans företags rykte fick sig en rejäl känga i samband med artikeln. Att bygga upp ett gott renommé tar år, att förstöra det går på en sekund. Artikeln hade inte blivit sämre av att anonymisera veterinären. Visserligen hade han fått komma till tals i artikeln, och visserligen hade han feldiagnosticerat hunden. Men ingen skada skedd, hunden lever och mår bra, och hur själva besöket på kliniken gick till finns bara ord på. Veterinärens ord mot hundägarens. Att tidningen slog upp artikeln ganska stort och berättade om händelsen var riktigt. Feldiagnosticeringar av djur intresserar säkert nästan lika många som feldiagnosticeringar av människor. Men frågan är ju om det var nödvändigt att publicera veterinärens och klinikens namn samt vägbeskrivning till denna. Nej, det tycker jag inte. Det tillförde inte artikeln något. Det hade varit skillnad om detta var veterinärens 24:e feldiagnosticering och om han tidigare blivit dömd i Veterinära ansvarsnämnden. Då hade det antagligen funnits allmänintresse att tala om vem han var. Nu var så inte fallet. Jag håller här på veterinären.
Tidningen klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Räcker det? Eller har de brutit mot densamma? Nja, frågan är inte helt lätt att svara på. Jag tycker nog att det är i vekaste laget att välja åsidosättande. Hur kommer veterinären och hans klinik att kunna jobba i fortsättningen? Har de på grund av artikeln tappat flertalet av sina kunder? Kommer de att få nya kunder när dessa har läst artikeln? Kan veterinären fortsätta arbeta? Kanske, kanske inte. Men risken är stor att det blir en rejäl nedgång i verksamheten. Förhoppningsvis bara tillfälligt. Nog kunde PON ha valt ”brutit mot god publicistisk sed” istället.
/Lena
torsdag 14 februari 2008
Nyhetsvärdering (Blogguppgift A)
Nyhet 1
Dala-Demokratens (DD) huvudnyhet den 11 feb handlar om införandet av vårdnadsbidrag i länets kommuner. Nyheten tas upp stort med bild på förstasidan samt på heluppslag på sid 4-5. Jag har valt att studera artikeln utifrån Andersson-Ek, Andréasson och Edwardsons kapitel om nyhetsvärdering i boken "Börja skriva".
De sätter upp tio punkter när det gäller nyhetsvärdering. Ju fler punkter som är uppfyllda, desto större värde har nyheten. Punkterna är rangordnade med de viktigaste först.
Vad är det då som gör ovanstående artikel till en förstasidesnyhet?
Så här ställer sig nyheten till nyhetsvärderingen:
1. "Det du själv reagerar för". Rubriken "- Vi skaffar inte barn för att ha dem på dagis" reagerar många för. Rubriken är provocerande och väcker intresse, gör läsaren upprörd eller kanske nyfiken.
Punkt 1 är alltså uppfylld.
2. "Intresserar många". Frågor om barn engagerar de flesta läsare. I och med rubriken lockas ännu fler som i normalfallet kanske inte läser artiklar om barn.
Punkt 2 uppfylld.
3. "Inträffar i tidningens spridningsområde". Javisst, riksnyheten om vårdnadsbidrag är neddragen på lokalnivå med en sammanställning över hur de olika kommunerna ställer sig i frågan. Se dessutom punkt 7.
Punkt 3 uppfylld.
4. "Egen nyhet". Nej, det här är ingenting exklusivt för DD. Men lokalkonkurrenten Falu Kuriren har dock ingen artikel om detta samma dag eller ens de senaste veckorna...
Punkt 4 inte uppfylld.
5. "Aktuell". Ja, vårdnadsbidraget har diskuterats i olika medier den senaste tiden, så nog är nyheten aktuell.
Punkt 5 uppfylld.
6. "Verklig nyhet". Nej, nyheten i sig är inte verklig i den mening att den inte har dykt upp tidigare. Men det "problemet" har DD löst genom uppföljning via två sidoartiklar på samma uppslag där dels en representant för Lärarförbundet, dels skolnämndens ordförande i Falun intervjuas.
Punkt 6 inte helt uppfylld, men via sidoartiklarna ändå till viss del uppfylld. Ett halvt poäng alltså.
7. "Överfört på person". Javisst. Artikeln är uppbyggd kring en mammas åsikter och önskemål när det gäller vårdnadsbidraget. Stor bild på både mamma och barn drar blicken till sig och gör artikeln mer levande och lockande.
Punkt 7 uppfylld.
8. "Informationsplikt/redovisning". Ja, det här är viktig samhällsinformation. Alla barnfamiljer berörs direkt eller indirekt, när riksdagen tar sitt beslut, och har rätt att få veta.
Punkt 8 uppfylld.
9. "Enligt tidningens regler och policy". Ja, artikeln stämmer med dessa.
Punkt 9 uppfylld.
10. "Känd person". Nej, det är ingen kändis det handlar om.
Punkt 10 inte uppfylld.
Sammanfattningsvis är det alltså inte konstigt att den här artikeln blev förstasidesnyhet med bild och sedan uppslagen på dubbelsida som tidningens största nyhet den dagen. Artikeln uppfyller 7 av 10 punkter enligt Andersson-Eks (m fl) nyhetsvärdering, varav många av de viktigaste punkterna.
/Lena
Dala-Demokratens (DD) huvudnyhet den 11 feb handlar om införandet av vårdnadsbidrag i länets kommuner. Nyheten tas upp stort med bild på förstasidan samt på heluppslag på sid 4-5. Jag har valt att studera artikeln utifrån Andersson-Ek, Andréasson och Edwardsons kapitel om nyhetsvärdering i boken "Börja skriva".
De sätter upp tio punkter när det gäller nyhetsvärdering. Ju fler punkter som är uppfyllda, desto större värde har nyheten. Punkterna är rangordnade med de viktigaste först.
Vad är det då som gör ovanstående artikel till en förstasidesnyhet?
Så här ställer sig nyheten till nyhetsvärderingen:
1. "Det du själv reagerar för". Rubriken "- Vi skaffar inte barn för att ha dem på dagis" reagerar många för. Rubriken är provocerande och väcker intresse, gör läsaren upprörd eller kanske nyfiken.
Punkt 1 är alltså uppfylld.
2. "Intresserar många". Frågor om barn engagerar de flesta läsare. I och med rubriken lockas ännu fler som i normalfallet kanske inte läser artiklar om barn.
Punkt 2 uppfylld.
3. "Inträffar i tidningens spridningsområde". Javisst, riksnyheten om vårdnadsbidrag är neddragen på lokalnivå med en sammanställning över hur de olika kommunerna ställer sig i frågan. Se dessutom punkt 7.
Punkt 3 uppfylld.
4. "Egen nyhet". Nej, det här är ingenting exklusivt för DD. Men lokalkonkurrenten Falu Kuriren har dock ingen artikel om detta samma dag eller ens de senaste veckorna...
Punkt 4 inte uppfylld.
5. "Aktuell". Ja, vårdnadsbidraget har diskuterats i olika medier den senaste tiden, så nog är nyheten aktuell.
Punkt 5 uppfylld.
6. "Verklig nyhet". Nej, nyheten i sig är inte verklig i den mening att den inte har dykt upp tidigare. Men det "problemet" har DD löst genom uppföljning via två sidoartiklar på samma uppslag där dels en representant för Lärarförbundet, dels skolnämndens ordförande i Falun intervjuas.
Punkt 6 inte helt uppfylld, men via sidoartiklarna ändå till viss del uppfylld. Ett halvt poäng alltså.
7. "Överfört på person". Javisst. Artikeln är uppbyggd kring en mammas åsikter och önskemål när det gäller vårdnadsbidraget. Stor bild på både mamma och barn drar blicken till sig och gör artikeln mer levande och lockande.
Punkt 7 uppfylld.
8. "Informationsplikt/redovisning". Ja, det här är viktig samhällsinformation. Alla barnfamiljer berörs direkt eller indirekt, när riksdagen tar sitt beslut, och har rätt att få veta.
Punkt 8 uppfylld.
9. "Enligt tidningens regler och policy". Ja, artikeln stämmer med dessa.
Punkt 9 uppfylld.
10. "Känd person". Nej, det är ingen kändis det handlar om.
Punkt 10 inte uppfylld.
Sammanfattningsvis är det alltså inte konstigt att den här artikeln blev förstasidesnyhet med bild och sedan uppslagen på dubbelsida som tidningens största nyhet den dagen. Artikeln uppfyller 7 av 10 punkter enligt Andersson-Eks (m fl) nyhetsvärdering, varav många av de viktigaste punkterna.
/Lena
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
