(Blogguppgift B: Journalistik som tar plats. Del 1.)
Jan Guillou får inleda den här bloggomgången. Det är hans egna ord, tagna ur boken ”Häxornas försvarare”, ett långt och stundtals rått och otäckt reportage om häxprocesserna i Sverige på 1600-talet, liksom övriga Europas dåtida erfarenhet och behandling av trollkvinnor och –män. Faktaspäckat med hans egen personliga prägel på språket.
Rubriken syftar på den upptäckt Guillou gjorde när han gick igenom det digra källmaterial som ligger till grund för den här journalistiska litteraturen. Han hade tänkt sig skriva mer av en dramatisk roman än ett reportage. Men det visade sig, tyckte han, att den enda utvägen vara att göra just ett reportage. Så mycket som redan fanns skrivet, visade sig vara misstolkat eller medvetet feltolkat i syfte att få fram ett visst budskap, att den största utmaningen blev att skriva något helt korrekt och fullständigt sant (så långt det nu är möjligt).
Han valde alltså den svårare formen och ställde, enligt efterordet, samma krav på sanning och källkritik som han skulle ha gjort i vilket annat journalistiskt uppdrag som helst. När jag läser boken får jag heller ingen anledning att tvivla på att det han skriver är korrekt. Kanske är det hans otroligt självsäkra språk inblandad med viss ironi emellanåt, som får mig att fullt och fast tro på det jag läser. Kanske är det det faktum att texten verkligen kryllar av detaljer som namn och årtal, målande miljöer och noggranna beskrivningar av olika vittnesmål och påstådda brott. Mest troligt är det en blandning av båda. Men man kan inte annat säga än att det är en underhållande stil, som känns igen från hans skönlitterära verk.
Fördelen med den här formen av journalistik är, som jag även tar upp i recensionen av Bokhandlaren i Kabul, att ett ofta svårtolkat mer akademiskt källmaterial blir mer lättillgängligt för en bredare massa. Nackdelen? Ja, jag kan inte hitta någon direkt nackdel med denna form att skriva. Inte så länge som läsaren vet vilken typ av litteratur han eller hon läser.
Lena
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du har gjort en riktigt grundlig recension av de båda böckerna, och jag som inte har någon av dem känner ändå att jag nu har bra koll på vad de handlar om.
Jag tycker som du att den här typen av journalistik inte direkt har några nackdelar. Det är lättare och framförallt mer underhållande att ta till sig stora mängder fakta. Samtidigt kan jag tycka att det är okej att man inte följer sanningen till hundra procent, men då ska detta vara känt hos läsaren.
Fint jobbat!
Bra inlägg som väcker intresse eftersom boken verkar göra något slags anspråk på att skriva korrekt och fullständigt sant, som du själv beskriver. En nackdel med en otroligt begåvad skribent som Jan Guillou är just hans skicklighet som skribent. Guillou är en person som skulle kunna vinkla fakta och många skulle säkert inte genomskåda detta. Enda sättet att kontrollera att det han skriver är korrekt och sanningsenligt är genom att kontrollera hans källor och gå igenom dem. Du skriver också att "Fördelen med den här formen av journalistik är, som jag även tar upp i recensionen av Bokhandlaren i Kabul, att ett ofta svårtolkat mer akademiskt källmaterial blir mer lättillgängligt för en bredare massa.". Jag anser att det också kan bli en nackdel eftersom många skulle kunna bli förda bakom ljuset om fakta skulle vinklas. Det kan lätt bli så att man låter någon annan göra grovjobbet och på grund av detta kan man lätt bli lurad om författaren är oseriös.
Jovisst är det väl så, ska man vara noggrann kan man som läsare väl aldrig helt lita på att det man läser är sant. Men jag anser att man måste lita på skribenterna i sådana här sammanhang, i allafall när det handlar om etablerade författare/journalister som dessutom "lovar" att det som de skriver är korrekt. Jag tror att de skulle ha för mycket att förlora på att ljuga om detta. Det skulle komma fram för eller senare.
/Lena
Hej! Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva på. Sen håller jag med dig om detta sätt att skriva på. Har inte läst samma böcker som du men det var samma åsikt som jag fick efter att läst Lasermannen.
En stor fördel är, precis som du skriver, att ett material som kan tyckas svårtolkat blir mer tillgänligt för en bredare massa. Jag tycker också att detta är ett utmärkt och intressant sätt att använda journalistiken på!
Tycker också precis som Olle att det kan vara ok att inte vara 100 % sanningsenlig. Det kan därmed göras mer underhållande, men detta måste givetvis nämnas i sådana fall.
//Sandra
Skicka en kommentar