Jag har sällan grälat så mycket med någon som där.”

(Blogguppgift B: Journalistik som tar plats. Del 2)
Åsne Seierstad tillbringade våren 2002 några månader hos en bokhandlarfamilj i Kabul. Med utgångspunkt från deras vardag och villkor skrev hon ”Bokhandlaren i Kabul”. Hon levde med dem som en i familjen och kom familjemedlemmarna in på livet som ingen utomstående tidigare hade gjort. Det här är en dokumentär berättelse, baserad på de fakta som Åsne Seierstad upplevde under sin tid i familjen. Med inlevelse beskriver hon hur kvinnorna fullständigt kuvas av männen, hur de unga männen hanterar sina förbjudna tankar på andra kvinnor och hur familjefadern totalt styr de andras liv och villkor.
När man läser boken är det lätt att glömma bort att det inte är en vanlig roman. Författaren har gjort sig själv osynlig och man befinner sig mitt ibland familjens vardagsbestyr, ångest och framtidsoro när man bläddrar mellan sidorna. Känslan av ren skönlitteratur är dominerande, dock inte störande. Boken är en intressant form av journalistik. En stor fördel med den här sortens skrivande är att den når en så oändligt större publik än vad ett vanligt reportage skulle göra, skrivet i mer korrekt journalistisk form. Fler människor tar alltså del av samma viktiga fakta, på ett mer fördjupat men ändå mer lättillgängligt sätt. En utmärkt form av allmänbildning.
Men är allt då sant? Kan man lita på det som står där? Kan man ställa samma krav på litterär journalistik som på vanlig, direkt återberättande rapportering? Mina svar är jakande. Alla detaljer kanske inte återges exakt som det var, men är det väsentligt? Är varenda liten del i strikt dokumentär journalistik alldeles korrekt? Det är ju reporterns minne och anteckningar som ligger till grund även där. Så ja, man kan lita på det som är skrivet, men med sunt bondförnuft, som alltid. Kraven, speciellt de etiska kraven, ska absolut ställas. Den frågan tar Åsne Seierstad själv upp. Hon anonymiserade familjen även om det inte var deras uttalade önskan. Hon skrev heller inte det som de bad henne att inte ta upp. Hon tog sitt ansvar gentemot de som berördes, något jag tror är nödvändigt för att skapa förtroende och komma just så nära någon annan som krävs för att en sådan här reportageform ska bli läsvärd och intressant.
Det krävs både mod och styrka att leva så tätt inpå en annan familj under så pass lång tid som en hel vår. Att det dessutom handlar om en helt annan kultur där människorna har andra krav och värderingar, både från sig själva och från samhället, gör det inte lättare. Förordet till boken, där författaren beskriver svårigheter och framförallt frustration under tiden då boken kom till, ger en intressant krydda till själva innehållet. Hon levde inte i familjen som någon osynlig ande, hon deltog, hon grälade och hon blev provocerad. Jag är imponerad. Dels av Åsne Seierstad själv och hennes ”arbete” bakom familjens stängda dörrar, dels av familjemedlemmarna, speciellt den unga Leila, som ju fick ytterligare en arbetsuppgift på sina redan hårt tyngda axlar när Seierstad flyttade in.

Lena