Etiska regler för press, TV och radio
Vad säger mediernas etiska regler egentligen? Och hur tillämpas de?
Jag har valt följande två regler som jag tycker är extra viktiga, och kommenterat dessa.
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
En korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Det är stora krav som ställs, men helt befogade. I en demokratisk stat som Sverige med fria medier fungerar väl detta i stort. I andra mer totalitära länder, där statsmakten har hela makten och det alltså inte finns någon ”tredje statsmakt”, existerar ingen allsidig nyhetsförmedling. De uppgifter som publiceras är kanske korrekta, men väldigt tillrättalagda för att passa den styrande eliten. Folket ska få veta det som de bör veta, ingenting annat.
Tillbaka till Sverige. Även om denna den första spelregeln för medierna fungerar utan större problem här tycker jag ändå att den är den viktigaste. Det är förhållandevis lätt att lura läsare/tittare/lyssnare. Eftersom vi tar för givet att det som framställs i medierna är sant, så kanske vi litar alldeles för mycket på det. Som läsare kan vi inte på ett enkelt sätt kontrollera uppgifterna. Vi måste kunna lita på att det är korrekt och allsidigt.
Medierna ses dessutom som sagt som den tredje statsmakten, och en sådan ska vi kunna lita på och ha förtroende för i ett demokratiskt land. Medierna ska arbeta som ett fristående komplement till statsmakt ett och två. Återspegla det som där sägs och bestäms på ett lättfattligt och informativt sätt. Det är en viktig roll som ställer stora krav. Vi ska kunna lita på att det vi läser och hör är korrekt, att det är tillräckligt, och att vi får reda på alla sidor av ämnet. Därmed inte sagt att det alltid är så.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
Att ses som oskyldig tills domen fallit. Självklart. Men agerar pressen också så? Ja, när det gäller okända personer tycker jag att den här regeln efterlevs. Däremot när det handlar om kändisar som misstänks för att ha begått ett brott, då kan man fundera på hur det är. Jag upplever att medierna ofta, utan att direkt säga allt, vinklar artiklarna så pass hårt att läsarna i princip redan har dömt personen i fråga redan innan rättegången har startat. Är jag hård nu i min bedömning av murvelmoralen? Ja, kanske. Jag säger inte att all media gör så här. Men allt för många stora medieföretag gör det. Mer eller mindre tydligt. Kanske är det inte helt fel om saken är solklar även innan domen fallit. Kanske kan man tala om ett allmänintresse som kräver att fakta publiceras på ett visst sätt. Det är en svår balansgång, och det gör regeln ännu viktigare.
Kommentarer kring PON:s ärende: Exp nr 1/2008 Norra Skåne ”Namngivning av veterinär medförde klander”.
(http://www.po.se/Article.jsp?article=17628&avd=arenden_beslut).
Det här ärendet handlar om en veterinär som namngavs i tidningen Norra Skåne i samband med en artikel om en hund som blivit feldiagnosticerad. Veterinären anmälde tidningen då han ansåg att publiceringen av hans namn saknade allmänintresse och att artikeln var starkt vinklad till fördel för hundens matte. PO liksom PON fann att namnpubliceringen saknade allmänintresse, att detta medfört veterinären ”oacceptabel publicitetsskada” och att tidningen därför ”klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed”.
Att veterinären anmälde Norra Skåne är inte konstigt. Han och hans företags rykte fick sig en rejäl känga i samband med artikeln. Att bygga upp ett gott renommé tar år, att förstöra det går på en sekund. Artikeln hade inte blivit sämre av att anonymisera veterinären. Visserligen hade han fått komma till tals i artikeln, och visserligen hade han feldiagnosticerat hunden. Men ingen skada skedd, hunden lever och mår bra, och hur själva besöket på kliniken gick till finns bara ord på. Veterinärens ord mot hundägarens. Att tidningen slog upp artikeln ganska stort och berättade om händelsen var riktigt. Feldiagnosticeringar av djur intresserar säkert nästan lika många som feldiagnosticeringar av människor. Men frågan är ju om det var nödvändigt att publicera veterinärens och klinikens namn samt vägbeskrivning till denna. Nej, det tycker jag inte. Det tillförde inte artikeln något. Det hade varit skillnad om detta var veterinärens 24:e feldiagnosticering och om han tidigare blivit dömd i Veterinära ansvarsnämnden. Då hade det antagligen funnits allmänintresse att tala om vem han var. Nu var så inte fallet. Jag håller här på veterinären.
Tidningen klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Räcker det? Eller har de brutit mot densamma? Nja, frågan är inte helt lätt att svara på. Jag tycker nog att det är i vekaste laget att välja åsidosättande. Hur kommer veterinären och hans klinik att kunna jobba i fortsättningen? Har de på grund av artikeln tappat flertalet av sina kunder? Kommer de att få nya kunder när dessa har läst artikeln? Kan veterinären fortsätta arbeta? Kanske, kanske inte. Men risken är stor att det blir en rejäl nedgång i verksamheten. Förhoppningsvis bara tillfälligt. Nog kunde PON ha valt ”brutit mot god publicistisk sed” istället.
/Lena
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Lena,
I ivern att ta den "utsattes" och svages roll tror jag att tidningar ibland tappar proportionerna. Den klassiska dramaturgin påverkar ju även journalistiken - óch då måste det finnas en god, en ond och en konflikt för att det ska bli en bra historia ...
Men visst skulle nog många reportrar och redaktioner lite oftare kunna vända på historien innan den publiceras - bara för att försöka upptäcka hur en berättelse kan te sig från en helt annan synvinkel!
/Mia
Hej Lena,
Jag håller med dig om att det var onödigt att publicera namn på veterinären. Man ska inte hänga ut människor innan de är dömda. Som jag förstår det var han inte dömd för någonting. Läsaren tänker kanske okritiskt och tar beslutet att aldrig anlita veterinären igen. Den skada som veteinären får uppleva kanske inte kan repareras, trots att det var ett svårt fall och att veterinären i övrigt är duglig.
Journalister bör verkligen tänka efter innan de hänger ut folk. Först och främst: vem skadas av artikeln? Är skadan värd det för samhällets bästa?
Skillnaden du tar upp angående sättet som pressen hanterar privatpersoners och kändisar liv vid brottsmisstankar är väldigt intressant. Att ses som oskyldig tills domen fallit borde vara självklart. Tyvärr förhåller det sig inte alltid så med verkligheten. Du skriver att att när det gäller okända personer så efterlevs denna regel av pressen, men inte när det gäller kändisar. Jag håller med dig och det finns säkert en tanke bakom detta från journalisternas sida. En sådan tanke har säkert att göra med att kändiskapet lockar till sig fler läsare. Om en kändis misstänks för brott blir det kanske mer intressant för många läsare om sannolikheten att kändisen har begått brottet är stor. Med andra ord, ju mer det lutar åt att kändisen har begått brottet desto fler kommer att läsa tidningen, så tror i alla fall journalisterna. Om det inte lutar åt att kändisen har begått brottet så vill journalisten kanske se till att det lutar åt det hållet genom att skriva negativt om den personen. Kanhända att jag har fel i mitt resonemang, men kanske ligger det någonting i det? När det gäller fallet med veterinären i Norra skåne anser jag att det var helt onödigt att publicera dennes namn eftersom publiceringen saknade allmänintresse.
Skicka en kommentar